Dra på trissor... hon flyttar igen.

Tillbaka till Toms blogg. Jag kommer att flytta över en del inlägg dit,
för att göra det lite hemtrevligt.

Toms blogg är som en sommarstuga långt ute på landet, ungefär. Jag skiftar mellan bloggarna lite som jag vill. Man kan inte säga om jag bor här, eller där - jag bor på båda adresserna, men jag kan säga att om ni vill komma och hälsa på får ni just nu ta er till landet.

The one and only: Sam Olofsson


Sam. Den gamle räven. Min kändis till historielärare, som skrivit en drös böcker om Cold War och om Stalin, gästföreläsare på Oxford bla bla bla... Inte bara smart, rik, och störtcool att känna - han har också en humor som överskrider gränserna för vad som är normalt femton gånger om.

De unga pribbarna (förstaårs-IBarna) hade frågat honom vem den stilige officieraren på tavlan i klassrummet var. Mannen i fråga var Kemal Atatürk (grundare av Turkiet, såklart!) och kan ses på bilderna här (dock inte samma som i klassrummet). Sam tyckte då att om man var så OBILDAD att man inte kunde känna igen självaste Atatürk så fick man minsann skylla sig själv.

Så utan att tveka en millisekund svarar han att det är hans morfar sommaren 1929 strax innan Wall street crash.



Självklart svalde de obildade stackarna Sams skämt med hull och hår.

Vilken man. Sam, vilken räv. Hade jag varit femtio hade jag gift mig med honom.

Funderingar, nedklottrat på ett kvitto, från mitt hjärtas stad

"Jag färdas genom en stad jag alltid känt att mitt hjärta tillhör. Det är lördag kväll. Folk har börjat samla ihop sig inför kvällens festligheter; sakta men säkert kryper de ut ur sin enrumslägenheter och finner varandra, vid torget som så ofta klassas som Sveriges mångkulturella epicentrum. De söker sig obönhörligt mot flocken, en fluga som dras till det ljus som dödar den. I takt med att frukthandlarna tar in sina papayor från mellanöstern ställer krögarna ut sina värmelampor i den isande februarikylan som klänger sig fast ända in i mars.
Jag slås över hur hemtrevlig staden verkar. Livet går sin mysiga lilla gång där falafelstånden enkelt slår ut hamburgerkedjorna. Jag känner ett sting av mångdimensionell saknad.
Våren har kommit till Malmö, men ännu inte till staden jag flyttat till, lärdomsstaden, den som sägs vara så charmerande men som saknar den extra sting Malmö alltid givit mig. Lund, utan de bitande vindarna och de råsegregerade, livsfarliga områdena: Lund, utan all spänning. I Lund stänger alla Ica klockan 21. I Malmö finns det alltid något öppet.

Saknaden pumpas genom hjärtat ner till tårna. Vänder, tar sats, skjuts upp i thorax och ut i armarna, en gir vid armbågen och ut i fingrarna.

En poet som saknar ord, får inte ned ett till på detta ömkliga papper. Utanför är natten svart, och på Malmös oändliga natthimmel visas stjärnorna. Godnatt, mitt herrskap, godnatt!"

We're all mad here


Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


www.drhouse.bloggsida.se

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Våren har kommit till Lund. När jag gick hem från skolan igår (min cykel Åke är fortfarande trasig) sken solen och det fullkomligen kliade sönder i benen, jag hade inget annat val än att dra på mig mina svarta löparskor och studsa ut på de smältande gatorna. Det var fint. Endorfinerna sprudlade i mina ådror efter en månad sedan jag senast fick vara ute och sträcka på benen i den kalla luften. Jag hade egentligen tänkt vänta tills på torsdag eller fredag med att börja anstränga mig lite lätt igen, men jag kunde inte hålla mig.

Så idag blev jag förstås sjuk igen. Kan nu konstatera att jag är inne på min femte vecka av förkylning. Men det var det värt, solen skiner inte varje dag, inte som den gör idag. Ibland känns det som att den inte skinit på månader. Kanske år. Men nu skiner den som aldrig förr.

Den nye Humphrey Bogart

Ok, vad kan jag säga. Jag har alltid varit en sucker för en välansad tangorabatt. Men får man se ut som Ronald Colman? Bör det verkligen vara lagligt?


Jag förstår inte hur jag kunnat ha haft Lost Horizon i min filmsamling så länge utan att se den och upptäcka Colmans omätbara stilighet, Frank Capras oslagbara briljans och denna fantastiska tanke (som nästan är lite kommunistpropaganda) som är Shangri-La.

Jag trodde inte att det fanns någon som kunde utmana herr Bogart på hans höga piedestal, men jag måste erkänna att Ronald Colman är den nye Humphrey.

Lost Horizon den nya Casablanca. Nääää.... nää, okej, där drog jag det för långt.

Nån måtta får det ju ändå vara på en kväll.

The Dick Swett Incident

Ååh. Jag har så dålig humor. Men det här är verkligen kul. 52 years of putting up with this kind of juvenile bullshit!

The Daily Show on The Dick Swett Incident

Läkarstuderande goes m o r b i d

Jag har börjat upptäcka en viss morbiditet i mitt studerande. Sedan herr Grön tipsade om den vidrigaste sidan någonsin har jag suttit och plöjt igenom plågsamma minuter efter varandra av kadaverdissektioner eftersom de är så enormt lärorika. Har upptäckt att det är bäst att titta på dem innan man äter middag och att undvika att tänka på håret som sitter kvar på skallen, att det är en man som ligger där, en människa, som älskat och andats precis som jag.

Hur ska jag någonsin klara obduktionerna? Hur vänjer man sig?
Nå, jag gör mitt bästa genom att bänka mig framför det här varje kväll med en kopp te i ena handen och anteckningsblock i andra.

Underligare kvällsnöjen blir svåra att finna. Gränsen mellan obducent och styckmördare är hårfin.


Videon om ryggens anatomi finns här.
OBS! Verkligen, varning-varning-varning för känsliga tittare.

Det blir alltid värre framåt natten, så att säga...

Jo, jo, jovisst. Såhär dagen efter slår det förstås en att man borde kunnat förutspå att flyttlådan fylld med popcorn skulle kunna hamna på golvet under kvällens gång. Möjligtvis.

Men vilken fest, sedan. Vilken fest!

Awesome instead!

Revolutionary Road


Jag gråter alltid floder till melodramatiska filmer.
Alltid. I floder.

When the saints go marching in

Jag sitter i min säng i Dr House. I köket spinner diskmaskinen, och utanför viner snöstormen. Innanför dörren ligger det en dörrmatta där det står HEM LJUVA HEM på. Vid kylen står tretton flak öl. I vardagsrummet ligger tre halvfärdiga korsord, en gitarr och några filmer om vartannat - på tv:n snurrar Le fabuleux destin d'Amélie Poulain. I min säng har jag all världens anatomiböcker att tillgå mitt studerande: gray's anatomy, netter, thieme, marieb, moore&dalley, sobotta. Allihop! Ett litet bibliotek, är vad det är. Och i Faderns bokhylla hittade jag en bok jag velat läsa ett tag, Mitch Alboms The five people you meet in heaven. Jag vet inte hur det kan bli så mycket bättre än såhär. Jag tror att jag på något sätt snurrades in i en snöstormsvind, en av många här utanför fönstret, och damp ner just här, i mitt egna lilla himmelrike.

För det är vad det är, det här.
Ett litet himmelrike. Ett stort, i mitt liv.

The botten is nådd

Min kropp värker. Vartenda ben känns felplacerat och skaver längs sina sidor, leder knäcker och gnisslar, blåmärkena breder ut sig.
Huvudet. Som om en hord bufflar just sprungit rakt över det.

Och precis som alla andra gånger har jag bara mig själv att skylla.


I gotta feeling that last night wasn't such a good night....

Utmaningar

Det här med att välja. Det har jag aldrig kunnat. Så då jag hade kommit in på franska, tyska och ryska på distans kändes det som att jag stod inför ett massivt svårt val.

Jag har så roliga vänner. De argumenterar alla på sitt sätt.


A är rationell:
Tyskar pratar mer engelska än fransmän. Läs franska.

AH är romantiker:
Franska är så vackert. Det är klart du ska välja franska.

J är big thinker:
Det är ju fusk att läsa europeiska språk. Det är ju teoretiskt sätt något vi redan pratar. Nej, det får ju åtminstone vara ett nytt alfabet om du ska kalla det för ett nytt språk. Ryska, arabiska eller katalonska!

S är omtänksam:
Är du säker på att du inte får magsår av mer arbete?

Y är övermänsklig:
Vad roligt! Läs alla tre!

Och monsieur G höll en lång, rationell, strukturerad utläggning på kanske tio minuter om fördelarna av alla tre. Sedan sa han:
...eller så kan man bara säga att tyska talas av nazister, franska talas av fjollor och ryska talas av hårda män som kan dricka mycket sprit.



Det blev franska.

Bomber och granater


Från Sydsvenskan. En underlig isformation i hamnen utanför Barsebäck som någon hittat. Hm, Barsebäck...

Det roligaste var att en man kommenterat det med:
"Här har man uppenbarligen provsprängt med kärnvapen. En atombomb innehållande lite för många isotoper helt enkelt..."

Oooooh! Is-otoper... Lika lågt som glocalnet. Jag gillar honom. Gjorde min dag i detta vinterstormens Malmö.

"And the drugs don't work, they just make you worse..."

What a stupid coat!



Tack Monsieur G som förlängde mitt liv med flera dagar.

Down memory lane

Med inspiration från min gode vän Monsieur G hittade jag några gamla blandband utan någon etikett. Det var en rusande nostalgifärd genom minnen när de raspiga tonerna började ljuda genom spelaren. Jag daterade den ena till Mia 15 år, den andra senare, kanske Mia 16, 17 år. Det var mycket spännande. Jag kunde nästan ta på naiviteten, frustrationen, den stora passion jag kände utan att veta vad objektet var. Jag önskar jag hade kunnat hälsa på Mia 15 år där jag satt med Broder Daniels "Iceage" och sagt hörrdu, allt blir bra. Du kommer att inse att du vill bli läkare, du kommer träffa fantastiska människor, du kommer att känna dig bekräftad i dig själv.

Det faktum att jag sitter här även utan de där råden, inklusive alla de detaljstyrningarna jag hade velat ge, gör mig lugn.

Allting kanske ordnar sig tillslut, ändå.

And T.S. Eliot

Someday I'll have
a disappearing hairline
Someday I'll wear
pyjamas in the day time

Oh, afternoons
will be measured out

Measured out, measured with,
coffeespoons, and T.S. Eliot.

Crash Test Dummies - Afternoons & Coffeespoons.

Could be a crack-head that got hold to the WRONG STUFF!

Maggie, min hippie-amerikanska vän, är så fantastiskt underbar. Hon reser från Schweiz, talar om mina nostalgibomber (Biagio Antonacci, Fraglioni, och att allting måste köpas i storpack) och visar de roligaste klippen på youtube.

Poem 111
av Leonard Cohen

Each man
has a way to betray
the revolution
This is mine

ur The Energy of Slaves.

Snart är det bara Bruce Gilden kvar

En av mina största fotografiska förebilder, Dennis Stock, har gått ur tiden.

Ingen fotade jazz som han gjorde.
Ingen har gjort, ingen kommer göra.

Men att vara fotograf är att vara odödlig.
Han försvinner inte. Han har dokumenterat i hela sitt liv, han har etsat fast sitt minne i historien.

Hejdå Mr Stock. Jag ska fortsätta njuta av din talang i resten av mina fotografiska dagar.

Bilden är från Magnum Photos, som ni ser.
(Get inspired)

Pre- och posttentamenångest, på en och samma gång

Jag klarade tentan. Men efter mina mått mätt är jag långt ifrån godkänd. Sjuttio procent! Det är ju så att man skäms. Jag firar ingenting. På fredag gäller det med den muntliga delen. Jag är såklart hemskt nervös. Javisst - jag är alltid nervös, men inte på det här sättet. Jag vet att jag studerat för lite, och oron är därmed befogad. Själva faktumet, som annars är mig mycket främmande, är oerhört beklämmande.
Jag firar INGENTING.

Tentamina: samma gamla visa

Inatt satt jag på sjukhuset till midnatt och studerade. Jag cyklade sakta hem, för min gnisslande men pålitlige vita springare Åke blir så baktung när man har tusen tons last, det vill säga all världens cellbiologiböcker. Jag sov dåligt. Utanför vajade gatlamporna av och an som morsesignaler i mitt rum, och jag tänkte på någon jag saknade. Tre timmar senare ringde min mobil. Jag ville skjuta mig själv - skjut mig, cellis var de första orden även idag, som hela den här veckan, då jag stapplade upp med håret på ända och grus i mina ögon.

Jag skrev mardrömstentan, men det är frågan om jag blev godkänd. Som tur är är Anders Malmström en av universums bästa terminsansvariga och därför är tentan färdigrättad redan imorgon klockan ett.

Men vilken ångest.

När jag kom ut ur skrivsalen stod Adrian där och log, och räckte mig en whiskeyflaska.
Min klass är så förbannat fin ibland, tänkte jag då det brände till i halsen.

Gudars skymning! Jösses Amalia!

Ovanstående uttryck används frekvent av unga fröken Engström. Dock är de inte särdeles varierande; och jag drar mycket oftare till med de tråkiga, lättillgängliga svordomarna de flesta säger när de blir arga. Jag har aldrig tyckt om ett tråkigt språk. Därför tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle, såhär några dagar innan terminstentan, att googla snälla, rumsrena kraftuttryck. Dessa tio blev mina favoriter:

- Milda Matilda/Milda makter
- Vid Odens skägg
- För sjutton gubbar
- Nipprans praliner
- Hujedamej
- Nu har du satt din sista potatis
- Nu blommar afalten/löken
- Dra på trissor
- Kära hjärtanens
- Bomber och granater

Det är ju så mycket roligare att skratta åt situationen när något gått fel. Jag har adopterat dessa tio, och ska således försöka implementera dem i mitt vardagliga tal så snart jag kan. So long.

Yo!



Hahaha. Get to Oxaloacetate and that's a grand slam...

Tänk vad tråkigt det måste vara att inte vara så nördig.

Dygnsrytmen

Inatt klockan halv fem på morgonen fann jag det som en ypperlig tidpunkt att rensa avloppet i vasken. Inte för att det var direkt stopp, men det har runnit lite sakta de senaste dagarna. Så jag skruvar isönder alla rör och rengör och det luktar vedervärdigt och sätter ihop och det droppar och jag får fixa och dona i evigheter och allt det där.
Klockan halv fem på morgonen.

Det där med dygnsrytm alltså. Jag blir alltid så tokig på natten, det är därför jag brukar gå och lägga mig vid tio i vanliga fall.

Jag tränar simning också

I somras lyssnade jag på ett antal sommarpratare i P1. Alldeles för få, men några stycken. Den som gjorde störst intryck var Per Olov Enquist, den gamle norrländske författaren. Främst för hur han talte, hans formuleringar och hans så välavvägda konstpauser som gick som en pil rakt in i hjärtat, som sade lika mycket som orden. Och, kanske mest, för några berättelser som sitter så hårt kvar i minnet än idag.

Han berättade till exempel om en gång, då han besökte Litauen, strax efter krigets slut. Litauen var då under sovjets hårda styre. Där drömde man sig bort till de glansdagar, då man kunde tala fritt - eller iallafall friare... Och under den tiden, var Litauen svenskt. Kan ni tänka er, vad längesedan, och vilka tider att drömma sig bort till! Men det var vad man gjorde, efter kriget i Litauen, berättade Per Olov. Han fortsatte, med hur han hade besökt detta land runt femtiotalet: han var ung, och så träffade han en ung litauiska och de gingo på promenad längs vattnet. Längs Östersjön, fast på andra sidan. Flickan jobbade på bank om dagarna, och studerade svenska om kvällarna. Per Olov fann detta mycket besynnerligt. Han frågade varför hon studerade svenska - ty de visste båda två att hon aldrig skulle kunna komma till Sverige, eftersom ryssen var så sträng.

Då stannade flickan, och såg ut över vattnet - ut över Östersjön, och sade: Jag tränar simning också.


Jag tränar simning också.
Vilken dröm, vilken dröm att använda som ström.

Den historien tänker jag ofta, om inte dagligen, på.

Gott nytt år!

Kära elev i avgångsklassen,

Carlshamns flaggpunsch, after eight och inlagda päron är en riktig match made in heaven. Otroligt, men sant.
Men min far tycker visserligen att jordgubbar och vitpeppar är en annan match made in heaven.
Och det är precis lika vedervärdigt som det låter. Tycker jag.

Man ska inte lita på andras smak. Det kan fördärva en god jordgubbe.
Eller en god punsch.

"Men tro mig om det där med solkrämen"?
Tro mig om det där med punschen.

Fransyskor och clementiner

Jag har börjat äta enorma mängder clementiner. De senaste dagarna har jag säkert ätit tio tolv stycken varje dag. Undrar om det kan vara farligt. Det är en konstig diet. Det enda den egentligen går ut på är att jag fullkomligen älskar clementiner. Därför äter jag precis hur många jag vill.
Det är DET HÄR som gör det så underbart att vara vuxen. Och ha egen ekonomi. Egen handlarlista.

-en liter mjölk
-gurka
-tre kilo clementiner

Jag vet inte hur mycket vackrare en lista på väg till Coop kan se ut för mig just nu, mitt i detta underliga frosseri.

Tyvärr(?) får det mig dock att tänka på en enerverande gammal undervisningsfilmserie vi alltid såg på i högstadiet under franskalektionerna. Flickan det handlar om heter Clementine, eller med någon liknande stavning - och varje gång jag sträcker handen till fruktskålen (som f.ö. är gjord av en fantastisk konsthantverkare vid namn Jenny Westin) börjar en hurtig slinga ringa genom mitt huvud.
Clemantine, clem-clem-clem-clem... Clemantine, clem-clem-clem-clem.
Håhåjaja!

Men vad gör jag inte för de små gudagåvornas skull.

Looking at the stars

Jag har städat upp här. Villfarelser och felsteg är borta, jag har bara lämnat de inlägg jag tycker är särdeles roliga, särdeles klyftiga eller helt enkelt bara särdeles fint formulerade...
Framåt, bortåt, uppåt. Nu skriver jag här igen, Tom's blogg är lite nerlagd.
Lite. För tillfället iallafall. Jag lovar ingenting.

For ovrigt ar det val ungefar samma moralister har som dar...

Italien, Italien. Det ar egentligen inte sa konstigt. Egentligen ar det inte alls sarskilt annorlunda, forutom att allting bara ar dragit upp i styrka. Allting ar lite mer extremt. Ar man glad skrattar man, ar man arg skriker man, ar man artig niar man och niger. Oavsett var man ar, vad man gor. Kor man bil kor man fort, ater man mat ater man gott. Dricker man ar man full.
Jobbar man sa slavar man. For vissa.
Tappar man bort sig sa hittar man aldrig hem igen, kanns det som, skaffar man djur skaffar man fyra hundar, 40 hastar, tva asnor, ett far, tva getter, 30 ander, fem pafaglar, tio kaniner, tio hons och en tupp, en guldfasan i bada konen.
Och ar man rik ar man med i maffian.

Varfor noja sig med mindre, kan det tyckas.
Och i borjan nar jag stod dar pa il gigante och kramade mitt paket med broccoli nar tva man rok ihop i gangen med pasta. Nejmen oj oj oj.
Oj oj oj hujedamej huvvalingen oj oj oj.

Inget mer oj. Veterinaren kommer fem timmar forsent. Ja, men han ar ju italienare. Man hojer pa ogonbryen nar hovslagarn kommer pa ratt dag VARJE VECKA. Il gigante stanger nar de vill, de hittar pa nya regler varje dag. Tiovarorskassan andras innan du kommer bara for att fucka up ditt huvud. Inga oj langre.

Bara: jaha.
Och ett stort bullrigt skratt. Dessa italienare! sager jag hogt. Och skrattar.

Andra dagar blir jag arg och skriker och slanger nagot tungt i golvet.

Egentligen ar det inte sa annorlunda, har som dar.

Sma funderingar efter en manad i Italien.

*

Utanfor mitt fonster simmar manga exotiska ankor. Oversexuella exotiska ankor.

*

Varje morgon nar jag gar in till Cicero tanker jag: kommer jag nagonsin fa se min familj igen? Eller kommer jag hem i en kista? Man vet ju aldrig liksom, Cicero ar ju inte vegetarian som alla andra hastar. Han ar helt enkelt inte alls som alla andra hastar.

*

Vad kan vara battre start pa dagen an att bli mott av ett stralande CIAO BELLAAA! av tva av mina favoritgubbar i den har varlden!

*

I lilla byn Tavazzano de Villavesco finns det ett litet cafe precis vid kyrkan som ags av en trevlig medelalders man, som helt enkelt gor norra italiens godaste cappuchino.

*

Forsok inte vanda i Italien. Italienare vander inte om, de bara fortsatter kora at fel hall aven om det ar fel hall. Broar och viadukter ar overskattat. Avfarter ar daremot gravt underskattat, tycker de.

*

I en rondell ar det inte ovanligt med ett,tvahundra sma skyltar i svart och gult. Som ett litet insynsskydd, nastan. Och ibland ser man "il gigante" bland alltihop och blir alldeles livradd.

*

Carrefour ar som il gigante fast snallt.

*

Visa inte hansyn i trafiken. Blinka inte nar du ska svanga. Folk blir valdigt upprorda da. Och star det 70 pa skylten betyder det att du ska kora i minst hundra. Annars blir folk VALDIGT upprorda.

*

Italienare alskar kort. Har du inte blucard pa Il Gigante ar du ingenting. Har du inte det grona medborgarskapskortet i valfri icke-turistbesokt butik ar du heller ingenting.

*

Man maste vara italiensk medborgare for att fa kopa ett kontantkort. Det kopieras och dokumenteras. Italienare gillar byrakrati, men vill inte verka trakiga sa de sager att de hatar den. Darfor rostar de pa Berlusconi.

*

Namn aldrig Berlusconi. Da slutar vissa aldrig prata. Andra slutar prata for att de far en hjartattack.

*

But I still haven't found what I'm looking for

Italien ar fint. Jag har blivit bastis med ett far. Jag har sjalvklart dopt det till Einar. Min favorithast heter Libero Bello och han ater sma barn till frukost. Jag kor en hundkoja till narmsta supermarket som heter il gigante. Il gigante ar roten till allt ont pa denna jorden. I italien saljs allt i storpack. Till exempel kan man inte kopa en purjolok, man maste kopa tre. Ja, vad ska jag saga? Italien ar fint.

see you later alligator
in a while crocodile

Malexander... Detta kära återseende utan dess like. Malex är alltid Malex, som en barndomsvän man nästan glömt bort. Man dammar av och tänker: det är samma kärlek nu som då, samma känslor.
Samma enorma känslor.

Blixtförälskad

Förut har jag känt: en sådan här häst skulle man haft om man bara hade tid och pengar.
Nu tänker jag: jag måste skaffa mig tid och pengar bara jag får ha den här hästen i resten av våra liv!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Men mest av allt längtar jag efter att ta ett månskensbad i Sommen.
Det är vad jag verkligen behöver.
Mer än någonting annat. Egentligen.

Snart andas jag på nytt.

The blues are brewin'

Jag står bara och stampar. Ibland längtar jag efter Honom, ibland efter Yrket, ibland efter Ingenting. Jag längtar alltid efter Livet utan att veta var jag borde leta för att finna det.

Allt jag någonsin skrivit känns som en lögn. Men jag bryr mig inte tillräckligt för att radera det. Vissa dagar måste man andas på spegeln för att veta att man lever sa Stig Dagerman en gång.

Idag är en sån dag. Just den här delen av mitt liv är sådan, jag måste ge fysiska bevis på att jag lever för det känns inte som att mina celler andas och delas, det känns som att allting står still, som vid en vändning på väg mot den stundande degraderingen.


Jag känne mig döende, jag är döende, vi är alla döende.
Det känns som om alla mina celler gett upp, som om hela jag gett upp mot det stora onda och jag hatar det.

Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.
En verklig handling.

Det var jag som fnissade längre fram!

http://www.tjuvlyssnat.se/sodra-sverige/judas-priests-framtradande-var-sarskilt-forvirrande

Viva la vida, or...

Jo, visst är det fortfarande inspirerat att rangla hem på småtimmarna brevid en kär vän. Visst är det fortfarande lycka att dansa längs möllans gator med runda fötter. Smuggelcigg och chokladtårta och vin som smakar äpple och kanel, kvällen var gjord för att tungan skulle domna bort och sms om lycka skickas mitt i natten. Vi delade det sista ur flaskan med explorer med tom waits och leonard cohen i högtalarna, och livet kändes sådär alldeles extra och speciellt, och jag tänkte: Lyckan, du har då många skepnader du, och jag tror - jag tror att jag älskar dig.

I did it!

På helspänn som en sprinter

Precis där jag vill vara är jag nu. Jag är en sprinter, jag står med blicken stenhårt fixerad vid horisonten, jag har aldrig varit såhär fokuserad i hela mitt liv. Jag är en sprinter och jag står med händerna i marken och väntar medans nerverna nästan hoppar utanpå skinnet. De har sagt klara, färdiga, snart kommer det: startskottet. Gå. Jag är en sprinter men mitt lopp är oändligt, jag kommer att få mjölksyra under vissa bitar och kanske särskilt i slutet, det händer ju en del, men jag springer iallafall, jag gör något som räknas, är något som räknas... Min hörsel är på helspänn, adrenalinet pumpar, så fort det smäller är jag iväg. Jag är en sprinter med händerna på linjen och nu säger de gå vilken millisekund som helst, vilken millisekund som helst nu... Precis där jag vill vara är jag nu.

Do you think you can tell heaven from hell?

Efter att ha stått still i flera år har mitt liv plötsligt börjat rusa i en fart jag inte ens kunnat drömma om. Allt tar slut, livet går vidare, alla sår läks och nya kommer till. Historien upprepar sig men fortare, fortare. Och jag låtsas som om jag inget märker och pluggar dagarna i ända, börjar med dåliga ovanor, blir ett vrak men blundar envist.

Det går inte fort, tänker jag, precis som jag brukar försöka intala mig när jag blir åksjuk.

När jag var liten och blev åksjuk och tänkte det går inte fort, det går inte fort, men ändå var alldeles grön i ansiktet sa min mor alltid: håll ögonen på horisonten Mia, håll ögonen på horisonten och förbered dig på hur svängarna där framme kommer att kännas i kroppen, det blir bättre då. Det är hjärnan som spelar dig ett spratt, spela sprattet tillbaka, håll ögonen på horisonten och förbered dig, det blir bättre då.

Det blev bättre då.
Det blir bättre nu.

Det går inte fort.

Here's looking at you, kid

Idag har jag knäskurat mitt golv. Dammade, putsade, dammsög, dammade igen, slog mattorna, duschade växterna, vädrade ut, dammade igen, och sedan satte jag mig på knä och skurade. Millimeter för millimeter.
Sedan stod jag stilla i dörrkarmen och såg allting torka.
Sedan gjorde jag allting en gång till.

Men aldrig har du nånsin varit vackrare än då;
När du stod kvar i dörren
och jag gick därifrån


Malexander är min plats.

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre.
Mitt internetbehov är alldeles uttömt,
det känns så överflödigt.
Det enda jag vill göra är att framkalla, att prata om framkallning, att tänka på framkallning.

Mörkerrummet är min astmamedicin.
Öppnar upp mina luftvägar på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var tio och fick mitt sista astmaanfall och på något mirakulöst vis kröp till väskan och fick upp den där vita mojängen
precis i tid,
precis innan det var för sent,
precis innan
innan.

När jag kravlar runt på botten,
när jag tror att nu, nu är det för sent -
jag kommer inte hinna fram, det här är
slutet.
När jag kravlar på botten och tänker att denna gången tar det mig
denna gången tar det kål på mig

då blir allt svart.
Och det enda man hör är ett envist litet gnissel eek-eek-eek-eek.

Och så är plötsligt luftvägarna öppna igen.
Som om de aldrig varit annat.

Precis som den där vita mojängen
som räddade mitt liv så många gånger.
Eek-eek-eek.

Bokreadoften

Det finns inget att jämföra med. När man går in i bokrealokalen när klockan just slagit tolv, trägolvet knarrar och det är högt till tak, orden studsar och susar längs väggarna, korgarna bågnar och förväntningarna stiger. Egentligen är det inte så mycket för böckernas skull som jag går på rean på natten. De finns ju kvar dagen efter även efter en god natts sömn. Nej, det är något annat: det är bokrealokalen som gör det, bokreastämningen, bokrealuften. Det är sättet det luktar på när de tryckt in så många böcker det går i trälokalen Kulturhuset, det är sättet man andas, högt upp i halsen av förväntan och glädje. Det är bokreadoften som gör det, bokrealuften, bokreastämningen...

Nights at Mazetti

Och jag minns att jag tänkte: att här sitter vi, längst ner i den långa korridoren, i labyrinten dit jag aldrig hittat utan era leenden. Här sitter vi i ett litet rum runt ett jättelikt bord, sprängfyllda av förväntan så till den grad att det känns som om det går elektriska impulser genom hela kroppen, så till den grad att det nästan går att skåda med blotta ögat, åtminstone genom en kamera... Man kan se upprymdheten sippra ut genom oss, tänkte jag, genom öronen genom munnen genom hela vår kropps små porer sipprar den, upprymdheten och glädjen, man kan se den spridas i vårt lilla rum. Fem så olika personer från fem så olika världar, och alla slumpar i hela universum som gjorde att det var just vi fem personer just dessa fem världar som råkade sammanstråla just här, just nu, just på detta sättet.

Det var en känsla jag alltid saknar när jag inte minns den, och alltid glömmer när jag inte har den. En åtråvärd känsla, ja, den kom till mig och jag tänkte: det är nästan så att jag tror mig sett lyckan idag.

Ettusentjugotre

Oj!

för alla ensamma hjärtan, för alla barn på vår jord

*

det började som en skakning på nedre däck.
det fyllde oss väl mer med häpnad än av skräck?

fast mårran är ändå mårran,
och inget knytt får sitt skrutt utan att bita tag i svansen.

det kanske är mer skräck iallafall.

*

nya testamentet, paulus första brev till korintierna 13:4-8.
där står det om tre meter snö, trettio minusgrader, annika norlin på en radio i fönstret, semlor, starka stötar, en illaluktande diskmaskin, matrix, tre koppar vaniljte, illegal scooterkörning, hundspann, soluppgång, gnistrande frostnätter, norrsken, en spökande trappa, att vakna till hundskall på morgonen och tystnaden.

*

jag tycker bäst om de gröna bitarna i fruxopåsen.
däremot tycker jag bäst om de vita bilarna.

*

jag ska köpa en saab 900i från typ 80- eller tidigt 90-tal. det där med namn är svårt, tobbe var ju en 900i, och alla älskade vi tobbe. om den blir röd blir det asta. blir den vit heter den peter. jag vet inte varför. jag har aldrig känt någon peter.

*

min bästa vän hette asta. hon bjöd mig alltid på gelehallon ur en minimal silverskål som alltid var överfull. jag åt gelehallon tills jag storknade för annars blev hon ledsen.

jag har aldrig gillat gelehallon.

konsistensen, liksom. och så ytan.
hur det känns mellan tänderna.

*

Jag frågade mig själv: "Hur kommer det sig att hon inte är förvånad över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något som kunde tyda därpå?"
Det där var det Kafka som skrev.

*

jag älskar bögar och jag skulle gärna vilja ligga med rikard wolff!

och/men
jag älskar invandrare men jag hatar falafel!

jodå båda stämmer. jag vet inte om det gör mig till en god eller ond konspiration enligt cykelfjanten, pacemakern. kanske både och.

fast rikard wolff minus 25 år kanske, han är ju gubbe nu.

*

i min almanacka står det på ca tio ställen det kryptiska meddelandet "NAKNA DAMER 19:00" som kan uppfattas på helt fel sätt om man har sovit lite för lite och känner för ett gott skratt. om det uppfattas rätt är det bara bodil malmsten

bara och bara!!!

*

jag kan casablanca utantill. speciellt humphrey bogarts repliker, de sitter stenhårt.
- what is your nationality?
- i'm a drunkard...
- that makes rick a citizen of the world.
och så var han ju äckligt snygg också.

*

varje sommar, då tant gul börjar sälja glass igen, då är jag först på att inviga. invigningsritualen är mycket viktig. Då tar jag på mig min finaste vita kjol och min finaste blåa spetsblus som man knäpper ända upp i halsen. Inga strumpbyxor, för nu är det sommar. På sommaren har man inte strumpbyxor. Sedan gör jag mig fin och sätter upp håret så att några tofsar fladdrar över kinden och i nacken så att jag kan känna dem i vårvinden. Sedan tar jag på mig mina finaste vårskor som är blå- och vitrandiga som är de skönaste jag vet och som jag köpte som nya för tjugofem riksdaler på myrorna för många år sedan.

sedan går jag och köper glass på tant gul.

*

mitt ute i skogen i östergötland ligger det ett hus som i sig själv bildar byn Stockholm. det går inte att ta sig dit med bil. inte för att någon vid sina sinnes fulla bruk någonsin skulle vilja ta sig dit, men ändå.

*

den godaste kladdkakan i malmö görs på systrar & bröder vid stadsteatern.
de godaste kardemummabullarna och kanelbullarna görs på konditori katarina vid hansa.

annars görs de godaste sötsakerna, tårtorna, luncherna, pajerna, smörgåsarna, men framförallt cheesekakorna på café element vid latinskolan.

*

enda ramen för glass på tant gul är att kulan i botten måste vara pecannötkola.

*

så lämnade råttorna skeppet för att söka sig mot land. antagligen det finaste herr wiehe någonsin skrivit. det och hon springer med bultande hjärta, hon springer på taniga ben. för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt; att finns det liv, är det aldrig försent.

*

i malexander hade vi en sten halvvägs upp i den långa svartenbacken med en stor orange prick på. den var märkt av nån kommungubbe när de skulle göra Kalhygget till ett kalhygge. den stenen är allmänt känd som comviqstenen och från den har man tre pluppar mobilmottagning om man har comviq vilket är tre fler än någon annanstans inom en radie av cirka två mil. förutom detta innehar comviqstenen också antagligen den vackraste vyn över solnedgången över sjön malgen.

*

när jag har riktigt mycket självdistans lyssnar jag på r kelly och lenny kravitz. annars ligger de i en mapp som heter "MAMMAS MAPP".
så att ingen tror att det är jag som laddat hem dem och kan deras texter utantill.

vad skulle de då tro om mig, tänker jag.

*

hejdå

Två sekunder är Atlanten

Två sekunder. Dessa ynka två sekunder mellan orden gör mig medveten om skillnaden, om avståndet, om atlanten mellan oss. Jag hör att hon är lycklig, och jag blinkar bort en tår, jag är inte lycklig. Jag brände vid potatisen. Hur kan man bränna vid potatis? Man steker ju inte potatis, man kokar potatis, hur kan man bränna vid potatisen? Jag brände vid potatisen. Två sekunder är atlanten. Atlanten! Jag dricker te med honung som kommer ifrån en biologinörd från Lund. Man ska handla lokalt har de sagt. Lokalt, Trelleborg och Lund är inte samma sak men jag tycker ändå att det är lokalt. Jag handlar från den snälla biologinörden ifrån Lund med egna bin som aldrig slutar förvåna mig. Handla lokalt, nu kan jag inte ens tänka på miljön utan att tänka på skolan, det är dags att sluta nu! Det är dags att sluta nu. Atlanten tar två sekunder, åtta timmar, två sekunder. Beroende på färdsätt.

- Hör du mig! Hör du mig? Jag sa att jag saknar dig, jag saknar dig, syster.
...
- Mia... jag hör dig inte Mia, du försvinner...


Två sekunder. Två sekunder är Atlanten.

Tillbaks på ruta ett

Och så plötsligt tittade jag ner och insåg att jag var tillbaka på samma plats igen, där jag en gång börjat. Jag står handfallen. Med gapande mun och stora ögon står jag och blinkar ut i det tjocka mörkret. Det börjar bli tungt att andas och mina tankar börjar synkronisera sig med Stephen Fry's eftertexter. Jag hade inte beräknat det här; jag trodde inte att allting skulle följa samma mönster som alla andra år. Jag var dum nog att tro att invanda mönster bryts utan någon särskild kraftansträngning. Men frågan är - kom jag någonsin härifrån? Är det där mossa på mina skor, eller är det slitage från långa vandringar? Har jag stått på samma ställe hela tiden eller har jag gått i cirklar? Och vilken, av de senare alternativen, är egentligen värst...

I'm still in love with everything I hate

Kvällssopningen. Det var den jag älskade mest av allt. Då jag hade ägnat all min kärlek åt gamla, skraltiga Mia i en timme i skymningen, lagt på alla salvor och lindat benen och gosat med den stackras gamlingen. Då jag hade kvälssfodrat och låst sadelkammaren för kvällen och lindat om Emils spiktramp inför natten. Då jag hade förberett morgonfodret och lagt ut allas hö utom Nitas, som var höallergiker och behövde blött hö, då jag hade satt ut kvarglömda saker på gödselstacken uppsatt som en fågelskrämma för att skrämma livet ur ungarna som glömt sina grejer i stallet. Då. Då var det kvällssopningsdags. Då, när klockan oftast var runt elva halv tolv, och rix fm spelade som bäst musik, då tog jag min favoritkvast och satte igång. Jag flög. Jag dansade, jag sjöng, och jag brukade se genom fönstret hur Mia stod där i månskenet med öronen lyssnandes på min orena röst. Då levde jag. Då kände jag mig upprymd. Ibland grät jag, i början fick jag blåsor av kvasten och det stora stallet, men jag älskade det. Var sekund av det. Och det, det gjorde hela grejen verkligt unik.

Mitt liv som festlokal

Jag gråter. Jag har gråtit i en vecka helt utan orsak och har därför nu officiellt deklarerat att mina homoner har storparty i mina ådror. Det är ett stort hejdundrande raveparty med dålig musik och alldeles för mycket exstacy. Och jag är den tjuriga tanten till granne med migrän som står och bankar i taket med en kvast.

Och Knyttet tog av skorna, och han suckade och sa: hur kan det kännas sorgesamt, fast allting är så bra?

- Bor du ensam?
- Nej, jag bor hos min mamma och pappa.
- Så du har inte flyttat hemifrån?
- Näädå, inte än.
- För han som bodde i det rummet och hon som bodde i det rummet, de flyttade.
- Flyttade?
- Jaa. Och dom var bara sju år.
- Eh....
- Deras föräldrar var jätteledsna. De flyttade och skulle aldrig komma tillbaka det berättade min mamma. Jag tänker aaaldrig flytta hemifrån från min mamma och min pappa.

SURRIL BAT NAJS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jomen bara så att ni vet gjorde jag just bort mig och skickade ett ordbajsande mail till min svensklärare där jag med cirkus trehundra ord förklarade varför de som gjorde filmatiseringen av Andarnas Hus borde hängas. Godnatt.

Jag hade kunnat simma i Twister

Hej på er alla barn! Idag åt jag Twister för första gången på typ tio år! Det var min favoritglass när jag var liten men sedan blev jag "för stor för den", eftersom den var en typisk barnglass och jag var mycket mycket cool. Men som en del av min nya jag-är-fortfarande-barn-trots-att-jag-blir-arton-på-fredag!!!-kampanj försöker jag gå tillbaka till det o-coola stadiet då jag alltid hade skrubbsår på knäna och alltid hade rosa/gröna fläckar på mina klänningar. Jag köpte en idag och var i himmelriket. HUR GOTT SOM HELST. Twister är SÅ UNDERSKATTAT.

Dear God, please help me

Egentligen vet jag inte riktigt vad det var som fick mig så förstummad. Det låg bara så mycket kärlek i det där trädet. Ända ut i varje graciös gren pumpades det kärlek, runt runt runt. Och som jag kämpade med marmeladen... Sensommar tjugohundrasex, jag svettades ikapp med fyra kastruller i ett stekhett kök och sjöng en låt med nationalteatern jag mindes att en glasskompanjon och bäste vän brukade stämma in i. Om en fläkt och en varm sommar. Marmeladen. Inget träd kommer skänka mig så god marmelad igen.

Det var så mycket kärlek i det där trädet. En sådan underlig känsla rusade runt i mina ådror, jag känner den ganska ofta numera, och plötsligt stod jag där igen och stirrade på dem där de stod med den fula oranga sågen och trodde att jag såg i syne. Hoppades att jag hade förlorat vettet.

Mitt älskade plommonträd. Mitt älskade, fantastiska, bästa plommonträd.
Och mitt i all misär stod de och log fånigt. Stolt.

boklycka

få saker gör mig så lycklig som bokrean. att komma in i kulturhusets stora lokal, känna doften av damm och gammal vind blandas med nytryckta boksidor, dra handen längs de ändlösa raderna med livsverk, plågor och glädjestunder. var bok med en egen själ, en egen livshistoria och personlighet. snegla en extra gång på mannen med gul slips med svarta prickar på och le stort när den nästan blinde, svagt utvecklingstörde mannen i fyrtioårsåldern köpte en kama sutra-handbok med en rodnad liknande de rödaste av rosor. överväldigandet av den härliga lokalen, den så omisskänneliga bokreadoften och de dämpade skratten som ekar längs väggarna och det höga taket... trägolvet som knarrar som alla andra år, på sitt karaktäristiska bokreasätt... små vilsna stackare som står med femton för tunga böcker i en bågnande varukorg och fumlar med glasögon och pengar. kan jag köpa den här? den är ju så billig. räcker verkligen pengarna? inte vilja göra bort sig vid kassan.

som min mamma sa, man går in i trelleborgs realokal och tänker att det här går väl på en kvart tjugo minuter, och just som man stigit in genom dörren går en timme eller två mystiskt upp i rök.

jag hoppas att jag aldrig glömmer.

just another day for you and me in paradise

else-maj skrattar så att själva luften omkring klingar. lars levis ögon förtrollar varje dammkorn i närheten. och där mitt i alltihopa satt jag och var lycklig, kände att jag hörde hemma, levde. andades lugna puckar genom lungorna och viskade saligt att här ligger jag och duger. duger.

hur min specialäppelpaj smakade. hur king skakade när det var trettio minusgrader. hur stötarna kändes som man fick av diskmaskinen och handtagen. hur solen värmde våra frusna kinder när den sakta hävde sig upp över älven.

jag ska aldrig glömma

det är en märklig konspiration

idag satt hela klassen och smörade för vår nya svenskalärarinna Birgitta a.k.a Djävulen Som Bär Prada och sa att de första sjuttiofem sidorna i vår nya extremnaturalistiska bok var "så intressanta och fängslande, och en sådan förträfflig kontrast emot dramat av Ibsen vi precis avslutat" - fast de på rasten innan stått och flängt ur sig vilket sömn- och kräkmedel den var. jag kunde inte hålla munnen stängd såklart som alltid och jag var fortfarande sårad för att det gått så dåligt på min hemuppsats så jag tog i från tårna och sa att jag var mycket förvånad över våra olika åsikter för det här var den tråkigaste bok jag någonsin tvingat mig själv igenom. jag deklarerade att jag somnat fem gånger under min kamp kvällen innan och hur dess totala avsaknad på litterära stilmedel och finesser gjorde den så totalt outhärdlig att varje bokstav kändes som en waste of space and paper. då blev det plötsligt tyst och djävulen satt och stirrade på mig och efter några sekunders nickande stämde filip in med liknande kritik och tillslut satt nästan hela klassen jakade och hummande och nickande. tänka sig va, och de undrar hur hitler kunde ta över tyskland och masslakta judar, när de själva bara på en liten obetydlig svenskalektion drivs av grupptrycket på samma sätt man hoppar med på en konsert man inte tycker om. eller sträcker en hand i vädret och säger hej hej hitler. de undrar hur folk kunde bli så hjärntvättade och antingen är det deras dumhet eller deras omognad eller deras egna hjärntvätt som hindrar dem att se att det är så det går när grunden inte är tillräckligt stabil precis som i dem själva som inte ens vågar säga vad de tycker om en bok som skrevs mer än hundra år innan vi var födda.

Och precis när jag satte in tre extrasupersalta dödskallegodisar i munnen kom jag ihåg att hela min mun består av förkylningsblåsor och plötsligt var frågan Hur ont gör det egentligen att strö salt i sår? besvarad.

I'll be seeing you in all the old, familiar places

- You're a terrible singer
- I know

- But I like this song...

ni som vet att en mur bara är en bro på högkant

jag gillar inte att slå hål på drömmar. det är emot hela konceptet att drömma, att vara en drömmare, en einar. man ska blåsa in sina drömmar i rosa extra hållbara heliumballonger, blåsa dem större och större tills de är så stora att de som med magi flyger rakt upp förbi den första, tredje och femte himlen rakt in på avdelning sju. har man tur och håller ett ordentligt tag om ballongbandet kanske man kommer med. det är dit man vill. när ens drömmar blir så stora att de måste falla eller gå vägen, då är det dags för dem att flyga. att ta hål på en helig rosa drömballong är nästan ett brott. mot hjärtat. som att blåsa ut all luften igen så att man börjar prata lustigt och blir snurrig i huvudet. det är fel. jag vill inte blåsa ut min luft, men idag måste jag göra just det. och det tycker jag är tråkigt, väldigt tråkigt. det var vad jag ville säga för idag.

Min svenskalärare får fnissattacker när han ser mig i korridoren. Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken, eller om det säger mer om mig än om Bernth.

Appropå det här med att tävla


"Jag hatar att vinna" sa Orre och tittade spänt på mig. "Nu kanske du som ung student i den här kommersiella världen får panik men det är sant"

Tyst ett slag. Oväntat. För "Du har ju vunnit redan" sa jag. "Du är den erkänt bästa veterinären i hela skåne"

Tyst ett slag till. Fundering. En suck och ett "Jag önskar att jag kunde uppskatta det du säger Mia",
"men jag hatar verkligen att vinna"



Vissa dagar tänker jag att jag skulle vilja tänka mer som han.
Andra dagar tänker jag som han.

Kom, ge dom tiderna tillbaks

Tänk att vissa ställen kan vara sådär läskigt bekanta även om man inte gått där på flera år. Hur man fortfarande vet precis hur stenarna ligger och vart man ska gå ner i den brantaste backen, även om allt är lite mindre numera... Tjugo kilo svamp i ösregn och phil collins på radion, jag är hemma. Hemma där pågensbilen fortfarande står parkerad där den alltid stått, där rostiga plogar blivit ännu rostigare och ängar för tankarna till svunna tider då vi sprang i våra sockersöta gräsfläckade klänningar och plåster på knäna, när jorden värmde våra bara fötter och världen bara var sådär underbar den kan vara när man är fem och verkligheten inte hunnit störa ens stora, vackra drömmar än, när naiviteten var vår trogne följeslagare och en dag bara var till för att skrattas bort...

when the indian summer drops by

Indiansommaren är på full gång. 26 grader i skuggan tre veckor in i september har väl inte bara setts som en lyx i all evighet utan också som en omöjlighet. Idag slog jag mig ner vid en kaj i en stad jag aldrig bott i, dinglade med fötterna och kollade på alla maneter som simmade förbi. Solen bländade mig och värmde mina ben precis sådär som bara sensommarsolar kan; jag tänkte på hur många gånger jag suttit såhär, i andra städer, några jag faktiskt bott i och andra där jag velat bo i, sagt att jag bott i men inte riktigt varit sanningsenlig...

andrew wiles är killen som grät när han talade om ett matteproblem

Sjukhus är som blodkorv... Man tycker inte OM blodkorv.

en längtan

Även jag försöker mig på en blogg. Ibland måste man följa strömmen bara för att det kan vara så fint det med. Då kanske man går emot sin egen ström. Att göra något man inte annars brukar göra. Att följa med strömmen istället för omväxlings skull.

Vissa dagar längtar man oftast bara till något helt annat. Att sommarregnet kunde bli höstregn kanske. Det är ju samma regn men ändå inte. Kanske längtar man efter helt andra saker. Skolår som kunde suddtas ut eller vänner som kunde längta tillbaka. En fika med en gammal filosof man en gång sa sig känna, tid för att sticka en ny halsduk. Kanske längtar man tills det växte till sig lite mer skinn på ens näsa så att fula ord aldrig trängde in längre.

Imorgon ska jag på ett viktigt möte trots att viktigmöten aldrig arrangeras på lördagar. Jag har inte varit på många viktigmöten i mina dagar och jag är lite nervös som vanligt. Pengar och andra fula saker är inblandade men mest av allt kärlek. och det kan jag ju. Det kan jag luta mig emot när de där papperlapparna blir för skrämmande.