Tentamina: samma gamla visa

Inatt satt jag på sjukhuset till midnatt och studerade. Jag cyklade sakta hem, för min gnisslande men pålitlige vita springare Åke blir så baktung när man har tusen tons last, det vill säga all världens cellbiologiböcker. Jag sov dåligt. Utanför vajade gatlamporna av och an som morsesignaler i mitt rum, och jag tänkte på någon jag saknade. Tre timmar senare ringde min mobil. Jag ville skjuta mig själv - skjut mig, cellis var de första orden även idag, som hela den här veckan, då jag stapplade upp med håret på ända och grus i mina ögon.

Jag skrev mardrömstentan, men det är frågan om jag blev godkänd. Som tur är är Anders Malmström en av universums bästa terminsansvariga och därför är tentan färdigrättad redan imorgon klockan ett.

Men vilken ångest.

När jag kom ut ur skrivsalen stod Adrian där och log, och räckte mig en whiskeyflaska.
Min klass är så förbannat fin ibland, tänkte jag då det brände till i halsen.