For ovrigt ar det val ungefar samma moralister har som dar...

Italien, Italien. Det ar egentligen inte sa konstigt. Egentligen ar det inte alls sarskilt annorlunda, forutom att allting bara ar dragit upp i styrka. Allting ar lite mer extremt. Ar man glad skrattar man, ar man arg skriker man, ar man artig niar man och niger. Oavsett var man ar, vad man gor. Kor man bil kor man fort, ater man mat ater man gott. Dricker man ar man full.
Jobbar man sa slavar man. For vissa.
Tappar man bort sig sa hittar man aldrig hem igen, kanns det som, skaffar man djur skaffar man fyra hundar, 40 hastar, tva asnor, ett far, tva getter, 30 ander, fem pafaglar, tio kaniner, tio hons och en tupp, en guldfasan i bada konen.
Och ar man rik ar man med i maffian.

Varfor noja sig med mindre, kan det tyckas.
Och i borjan nar jag stod dar pa il gigante och kramade mitt paket med broccoli nar tva man rok ihop i gangen med pasta. Nejmen oj oj oj.
Oj oj oj hujedamej huvvalingen oj oj oj.

Inget mer oj. Veterinaren kommer fem timmar forsent. Ja, men han ar ju italienare. Man hojer pa ogonbryen nar hovslagarn kommer pa ratt dag VARJE VECKA. Il gigante stanger nar de vill, de hittar pa nya regler varje dag. Tiovarorskassan andras innan du kommer bara for att fucka up ditt huvud. Inga oj langre.

Bara: jaha.
Och ett stort bullrigt skratt. Dessa italienare! sager jag hogt. Och skrattar.

Andra dagar blir jag arg och skriker och slanger nagot tungt i golvet.

Egentligen ar det inte sa annorlunda, har som dar.