Tillbaks på ruta ett

Och så plötsligt tittade jag ner och insåg att jag var tillbaka på samma plats igen, där jag en gång börjat. Jag står handfallen. Med gapande mun och stora ögon står jag och blinkar ut i det tjocka mörkret. Det börjar bli tungt att andas och mina tankar börjar synkronisera sig med Stephen Fry's eftertexter. Jag hade inte beräknat det här; jag trodde inte att allting skulle följa samma mönster som alla andra år. Jag var dum nog att tro att invanda mönster bryts utan någon särskild kraftansträngning. Men frågan är - kom jag någonsin härifrån? Är det där mossa på mina skor, eller är det slitage från långa vandringar? Har jag stått på samma ställe hela tiden eller har jag gått i cirklar? Och vilken, av de senare alternativen, är egentligen värst...