Jag tränar simning också

I somras lyssnade jag på ett antal sommarpratare i P1. Alldeles för få, men några stycken. Den som gjorde störst intryck var Per Olov Enquist, den gamle norrländske författaren. Främst för hur han talte, hans formuleringar och hans så välavvägda konstpauser som gick som en pil rakt in i hjärtat, som sade lika mycket som orden. Och, kanske mest, för några berättelser som sitter så hårt kvar i minnet än idag.

Han berättade till exempel om en gång, då han besökte Litauen, strax efter krigets slut. Litauen var då under sovjets hårda styre. Där drömde man sig bort till de glansdagar, då man kunde tala fritt - eller iallafall friare... Och under den tiden, var Litauen svenskt. Kan ni tänka er, vad längesedan, och vilka tider att drömma sig bort till! Men det var vad man gjorde, efter kriget i Litauen, berättade Per Olov. Han fortsatte, med hur han hade besökt detta land runt femtiotalet: han var ung, och så träffade han en ung litauiska och de gingo på promenad längs vattnet. Längs Östersjön, fast på andra sidan. Flickan jobbade på bank om dagarna, och studerade svenska om kvällarna. Per Olov fann detta mycket besynnerligt. Han frågade varför hon studerade svenska - ty de visste båda två att hon aldrig skulle kunna komma till Sverige, eftersom ryssen var så sträng.

Då stannade flickan, och såg ut över vattnet - ut över Östersjön, och sade: Jag tränar simning också.


Jag tränar simning också.
Vilken dröm, vilken dröm att använda som ström.

Den historien tänker jag ofta, om inte dagligen, på.