Dear God, please help me

Egentligen vet jag inte riktigt vad det var som fick mig så förstummad. Det låg bara så mycket kärlek i det där trädet. Ända ut i varje graciös gren pumpades det kärlek, runt runt runt. Och som jag kämpade med marmeladen... Sensommar tjugohundrasex, jag svettades ikapp med fyra kastruller i ett stekhett kök och sjöng en låt med nationalteatern jag mindes att en glasskompanjon och bäste vän brukade stämma in i. Om en fläkt och en varm sommar. Marmeladen. Inget träd kommer skänka mig så god marmelad igen.

Det var så mycket kärlek i det där trädet. En sådan underlig känsla rusade runt i mina ådror, jag känner den ganska ofta numera, och plötsligt stod jag där igen och stirrade på dem där de stod med den fula oranga sågen och trodde att jag såg i syne. Hoppades att jag hade förlorat vettet.

Mitt älskade plommonträd. Mitt älskade, fantastiska, bästa plommonträd.
Och mitt i all misär stod de och log fånigt. Stolt.