I'm still in love with everything I hate
Kvällssopningen. Det var den jag älskade mest av allt. Då jag hade ägnat all min kärlek åt gamla, skraltiga Mia i en timme i skymningen, lagt på alla salvor och lindat benen och gosat med den stackras gamlingen. Då jag hade kvälssfodrat och låst sadelkammaren för kvällen och lindat om Emils spiktramp inför natten. Då jag hade förberett morgonfodret och lagt ut allas hö utom Nitas, som var höallergiker och behövde blött hö, då jag hade satt ut kvarglömda saker på gödselstacken uppsatt som en fågelskrämma för att skrämma livet ur ungarna som glömt sina grejer i stallet. Då. Då var det kvällssopningsdags. Då, när klockan oftast var runt elva halv tolv, och rix fm spelade som bäst musik, då tog jag min favoritkvast och satte igång. Jag flög. Jag dansade, jag sjöng, och jag brukade se genom fönstret hur Mia stod där i månskenet med öronen lyssnandes på min orena röst. Då levde jag. Då kände jag mig upprymd. Ibland grät jag, i början fick jag blåsor av kvasten och det stora stallet, men jag älskade det. Var sekund av det. Och det, det gjorde hela grejen verkligt unik.
1 kommentar:
”... men jag vill till Tumbo igen, äta filmjölk och cornflakes till frukost bara för att det inte finns så mkt att välja på, vara tvungen att ha en hästpissluktande tröja på sig och ändå anses relativt fräsch. Att ligga vaken en kväll och lyssna till när de andra fem djupandas i takt i sömnen, att höra fläkten susa jämte sängen, att vara tvungen att vara glad och go’ med barnen trots att man kanske är hur ledsen som helst, det saknar jag. Jag saknar allt det. Och jag kommer inte komma tillbaka på länge...”
Det skrev jag 2005 och det är så sant.
Och ja, den skönaste stunden på tumbodagen är den när man svischar fram med sopborsten på stengolvet, inget halmstrå kan rubba en då. Fast teet man dricker precis när man har nattat barnen och man egentligen borde sova men stannar uppe för att solnedgången är så himla vacker, den stunden är också en av de bästa.
Skicka en kommentar