Den nye Humphrey Bogart

Ok, vad kan jag säga. Jag har alltid varit en sucker för en välansad tangorabatt. Men får man se ut som Ronald Colman? Bör det verkligen vara lagligt?


Jag förstår inte hur jag kunnat ha haft Lost Horizon i min filmsamling så länge utan att se den och upptäcka Colmans omätbara stilighet, Frank Capras oslagbara briljans och denna fantastiska tanke (som nästan är lite kommunistpropaganda) som är Shangri-La.

Jag trodde inte att det fanns någon som kunde utmana herr Bogart på hans höga piedestal, men jag måste erkänna att Ronald Colman är den nye Humphrey.

Lost Horizon den nya Casablanca. Nääää.... nää, okej, där drog jag det för långt.

Nån måtta får det ju ändå vara på en kväll.

The Dick Swett Incident

Ååh. Jag har så dålig humor. Men det här är verkligen kul. 52 years of putting up with this kind of juvenile bullshit!

The Daily Show on The Dick Swett Incident

Läkarstuderande goes m o r b i d

Jag har börjat upptäcka en viss morbiditet i mitt studerande. Sedan herr Grön tipsade om den vidrigaste sidan någonsin har jag suttit och plöjt igenom plågsamma minuter efter varandra av kadaverdissektioner eftersom de är så enormt lärorika. Har upptäckt att det är bäst att titta på dem innan man äter middag och att undvika att tänka på håret som sitter kvar på skallen, att det är en man som ligger där, en människa, som älskat och andats precis som jag.

Hur ska jag någonsin klara obduktionerna? Hur vänjer man sig?
Nå, jag gör mitt bästa genom att bänka mig framför det här varje kväll med en kopp te i ena handen och anteckningsblock i andra.

Underligare kvällsnöjen blir svåra att finna. Gränsen mellan obducent och styckmördare är hårfin.


Videon om ryggens anatomi finns här.
OBS! Verkligen, varning-varning-varning för känsliga tittare.

Det blir alltid värre framåt natten, så att säga...

Jo, jo, jovisst. Såhär dagen efter slår det förstås en att man borde kunnat förutspå att flyttlådan fylld med popcorn skulle kunna hamna på golvet under kvällens gång. Möjligtvis.

Men vilken fest, sedan. Vilken fest!

Awesome instead!

Revolutionary Road


Jag gråter alltid floder till melodramatiska filmer.
Alltid. I floder.

When the saints go marching in

Jag sitter i min säng i Dr House. I köket spinner diskmaskinen, och utanför viner snöstormen. Innanför dörren ligger det en dörrmatta där det står HEM LJUVA HEM på. Vid kylen står tretton flak öl. I vardagsrummet ligger tre halvfärdiga korsord, en gitarr och några filmer om vartannat - på tv:n snurrar Le fabuleux destin d'Amélie Poulain. I min säng har jag all världens anatomiböcker att tillgå mitt studerande: gray's anatomy, netter, thieme, marieb, moore&dalley, sobotta. Allihop! Ett litet bibliotek, är vad det är. Och i Faderns bokhylla hittade jag en bok jag velat läsa ett tag, Mitch Alboms The five people you meet in heaven. Jag vet inte hur det kan bli så mycket bättre än såhär. Jag tror att jag på något sätt snurrades in i en snöstormsvind, en av många här utanför fönstret, och damp ner just här, i mitt egna lilla himmelrike.

För det är vad det är, det här.
Ett litet himmelrike. Ett stort, i mitt liv.