Tillbaks på ruta ett

Och så plötsligt tittade jag ner och insåg att jag var tillbaka på samma plats igen, där jag en gång börjat. Jag står handfallen. Med gapande mun och stora ögon står jag och blinkar ut i det tjocka mörkret. Det börjar bli tungt att andas och mina tankar börjar synkronisera sig med Stephen Fry's eftertexter. Jag hade inte beräknat det här; jag trodde inte att allting skulle följa samma mönster som alla andra år. Jag var dum nog att tro att invanda mönster bryts utan någon särskild kraftansträngning. Men frågan är - kom jag någonsin härifrån? Är det där mossa på mina skor, eller är det slitage från långa vandringar? Har jag stått på samma ställe hela tiden eller har jag gått i cirklar? Och vilken, av de senare alternativen, är egentligen värst...

I'm still in love with everything I hate

Kvällssopningen. Det var den jag älskade mest av allt. Då jag hade ägnat all min kärlek åt gamla, skraltiga Mia i en timme i skymningen, lagt på alla salvor och lindat benen och gosat med den stackras gamlingen. Då jag hade kvälssfodrat och låst sadelkammaren för kvällen och lindat om Emils spiktramp inför natten. Då jag hade förberett morgonfodret och lagt ut allas hö utom Nitas, som var höallergiker och behövde blött hö, då jag hade satt ut kvarglömda saker på gödselstacken uppsatt som en fågelskrämma för att skrämma livet ur ungarna som glömt sina grejer i stallet. Då. Då var det kvällssopningsdags. Då, när klockan oftast var runt elva halv tolv, och rix fm spelade som bäst musik, då tog jag min favoritkvast och satte igång. Jag flög. Jag dansade, jag sjöng, och jag brukade se genom fönstret hur Mia stod där i månskenet med öronen lyssnandes på min orena röst. Då levde jag. Då kände jag mig upprymd. Ibland grät jag, i början fick jag blåsor av kvasten och det stora stallet, men jag älskade det. Var sekund av det. Och det, det gjorde hela grejen verkligt unik.