Dra på trissor... hon flyttar igen.

Tillbaka till Toms blogg. Jag kommer att flytta över en del inlägg dit,
för att göra det lite hemtrevligt.

Toms blogg är som en sommarstuga långt ute på landet, ungefär. Jag skiftar mellan bloggarna lite som jag vill. Man kan inte säga om jag bor här, eller där - jag bor på båda adresserna, men jag kan säga att om ni vill komma och hälsa på får ni just nu ta er till landet.

The one and only: Sam Olofsson


Sam. Den gamle räven. Min kändis till historielärare, som skrivit en drös böcker om Cold War och om Stalin, gästföreläsare på Oxford bla bla bla... Inte bara smart, rik, och störtcool att känna - han har också en humor som överskrider gränserna för vad som är normalt femton gånger om.

De unga pribbarna (förstaårs-IBarna) hade frågat honom vem den stilige officieraren på tavlan i klassrummet var. Mannen i fråga var Kemal Atatürk (grundare av Turkiet, såklart!) och kan ses på bilderna här (dock inte samma som i klassrummet). Sam tyckte då att om man var så OBILDAD att man inte kunde känna igen självaste Atatürk så fick man minsann skylla sig själv.

Så utan att tveka en millisekund svarar han att det är hans morfar sommaren 1929 strax innan Wall street crash.



Självklart svalde de obildade stackarna Sams skämt med hull och hår.

Vilken man. Sam, vilken räv. Hade jag varit femtio hade jag gift mig med honom.

Funderingar, nedklottrat på ett kvitto, från mitt hjärtas stad

"Jag färdas genom en stad jag alltid känt att mitt hjärta tillhör. Det är lördag kväll. Folk har börjat samla ihop sig inför kvällens festligheter; sakta men säkert kryper de ut ur sin enrumslägenheter och finner varandra, vid torget som så ofta klassas som Sveriges mångkulturella epicentrum. De söker sig obönhörligt mot flocken, en fluga som dras till det ljus som dödar den. I takt med att frukthandlarna tar in sina papayor från mellanöstern ställer krögarna ut sina värmelampor i den isande februarikylan som klänger sig fast ända in i mars.
Jag slås över hur hemtrevlig staden verkar. Livet går sin mysiga lilla gång där falafelstånden enkelt slår ut hamburgerkedjorna. Jag känner ett sting av mångdimensionell saknad.
Våren har kommit till Malmö, men ännu inte till staden jag flyttat till, lärdomsstaden, den som sägs vara så charmerande men som saknar den extra sting Malmö alltid givit mig. Lund, utan de bitande vindarna och de råsegregerade, livsfarliga områdena: Lund, utan all spänning. I Lund stänger alla Ica klockan 21. I Malmö finns det alltid något öppet.

Saknaden pumpas genom hjärtat ner till tårna. Vänder, tar sats, skjuts upp i thorax och ut i armarna, en gir vid armbågen och ut i fingrarna.

En poet som saknar ord, får inte ned ett till på detta ömkliga papper. Utanför är natten svart, och på Malmös oändliga natthimmel visas stjärnorna. Godnatt, mitt herrskap, godnatt!"

We're all mad here


Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.


www.drhouse.bloggsida.se

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå

Våren har kommit till Lund. När jag gick hem från skolan igår (min cykel Åke är fortfarande trasig) sken solen och det fullkomligen kliade sönder i benen, jag hade inget annat val än att dra på mig mina svarta löparskor och studsa ut på de smältande gatorna. Det var fint. Endorfinerna sprudlade i mina ådror efter en månad sedan jag senast fick vara ute och sträcka på benen i den kalla luften. Jag hade egentligen tänkt vänta tills på torsdag eller fredag med att börja anstränga mig lite lätt igen, men jag kunde inte hålla mig.

Så idag blev jag förstås sjuk igen. Kan nu konstatera att jag är inne på min femte vecka av förkylning. Men det var det värt, solen skiner inte varje dag, inte som den gör idag. Ibland känns det som att den inte skinit på månader. Kanske år. Men nu skiner den som aldrig förr.