Do you think you can tell heaven from hell?

Efter att ha stått still i flera år har mitt liv plötsligt börjat rusa i en fart jag inte ens kunnat drömma om. Allt tar slut, livet går vidare, alla sår läks och nya kommer till. Historien upprepar sig men fortare, fortare. Och jag låtsas som om jag inget märker och pluggar dagarna i ända, börjar med dåliga ovanor, blir ett vrak men blundar envist.

Det går inte fort, tänker jag, precis som jag brukar försöka intala mig när jag blir åksjuk.

När jag var liten och blev åksjuk och tänkte det går inte fort, det går inte fort, men ändå var alldeles grön i ansiktet sa min mor alltid: håll ögonen på horisonten Mia, håll ögonen på horisonten och förbered dig på hur svängarna där framme kommer att kännas i kroppen, det blir bättre då. Det är hjärnan som spelar dig ett spratt, spela sprattet tillbaka, håll ögonen på horisonten och förbered dig, det blir bättre då.

Det blev bättre då.
Det blir bättre nu.

Det går inte fort.

Here's looking at you, kid

Idag har jag knäskurat mitt golv. Dammade, putsade, dammsög, dammade igen, slog mattorna, duschade växterna, vädrade ut, dammade igen, och sedan satte jag mig på knä och skurade. Millimeter för millimeter.
Sedan stod jag stilla i dörrkarmen och såg allting torka.
Sedan gjorde jag allting en gång till.