Men aldrig har du nånsin varit vackrare än då;
När du stod kvar i dörren
och jag gick därifrån


Malexander är min plats.

Jag vet inte vad jag ska skriva här längre.
Mitt internetbehov är alldeles uttömt,
det känns så överflödigt.
Det enda jag vill göra är att framkalla, att prata om framkallning, att tänka på framkallning.

Mörkerrummet är min astmamedicin.
Öppnar upp mina luftvägar på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var tio och fick mitt sista astmaanfall och på något mirakulöst vis kröp till väskan och fick upp den där vita mojängen
precis i tid,
precis innan det var för sent,
precis innan
innan.

När jag kravlar runt på botten,
när jag tror att nu, nu är det för sent -
jag kommer inte hinna fram, det här är
slutet.
När jag kravlar på botten och tänker att denna gången tar det mig
denna gången tar det kål på mig

då blir allt svart.
Och det enda man hör är ett envist litet gnissel eek-eek-eek-eek.

Och så är plötsligt luftvägarna öppna igen.
Som om de aldrig varit annat.

Precis som den där vita mojängen
som räddade mitt liv så många gånger.
Eek-eek-eek.