Mitt liv som festlokal

Jag gråter. Jag har gråtit i en vecka helt utan orsak och har därför nu officiellt deklarerat att mina homoner har storparty i mina ådror. Det är ett stort hejdundrande raveparty med dålig musik och alldeles för mycket exstacy. Och jag är den tjuriga tanten till granne med migrän som står och bankar i taket med en kvast.

Och Knyttet tog av skorna, och han suckade och sa: hur kan det kännas sorgesamt, fast allting är så bra?